Hur känns det?

En sak min kära mentor och vän Diana många gånger har påpekat är orden: "men hur känns det då", denna mening har min hjärna registrerat men inte greppat.

Hjärtat har uppenbarligen med eller utan allt prat om intuition, inre stämgaffel och kompass inte fått en susning till att integrera orden: "hur känns det då?" Icke! 

Jag har ju som jag skrev i ett tidigare inlägg haft en duktigt manipulativ mental kropp som vägrat ge med sig kontrollen när det gäller analys och att få in saker i små lämpliga boxar och fack. Jag har alltså varit upptagen av att kategorisera och analysera mina upplevelser och glömt bort hur det känns. Dessutom kan jag biktenligt erkänna att hjärnan utan min vetskap kört ett strategiskt spel, som gjort att jag eftersökt och jagat min kraft utanför mig. 

Om ni följer bloggen vet ni att jag de senaste dagarna stått i en kraftig metamorfos. Nu råkar jag ju känna till att jag inte är särdeles ensam om detta fenomen, vi har kollektivt stått under tryck av starka energier med Mercury retrograd, fullmåne, solförmörkelse och allt vad det nu är. 

Fram till denna senaste episod av kraftigt och smärtsamt skalande av löklager har jag således fortfarande varit upptagen av att regissera mitt liv och liksom stå utanför och betrakta det. I god tro tänkte jag väl att det var mitt högre medvetande som på något vis hade lite kontroll, som stod över allt annat mänskligt och dirigerade med taktpinne 😂

Och så var det bara en överaktiv mental kropp och övertrött hjärna som har haft sitt lilla roliga på diverse arenor, främst i vänskapsrelationer. Suck. 

Men så hur känns det då? Jo nu när trycket har börjat lätta och jag känner klarare igen kan jag på riktigt börja förstå poängen med att bara vara, ända ner i hjärteroten fattar jag så äntligen meningen med varandet för just den själ som är här.

I mitt nu skriver jag, då är jag i handling. Jag vet att jag vill ge ut dessa ord, då många av er känner igen sig och om jag har hjälpt mig en bit på min väg mot att leva fullt ut i hjärtat vill jag självklart dela med mig. 

Men att ha balans i flödets fors är att likt andetagen både dra in och ut. Min rika visdom och kraft ligger just i vilandets varande. Det är där jag är när jag är i mitt essens. Och hade min kära mentor inte varit så envis och kraftfull i sitt uttryck så hade min personlighet aldrig förstått detta.

För att sända ut kärlek drar jag in kärleken och det gör jag allra bäst i mina tysta och intimaste samtal i närvaro och möte med mig själv. Gud inom.