Jag är vare sig road eller oroad. Jag förstår exakt vilka av mina egna små låga 3D monster kluster som nu vill bli synliga och få en röst. Den del av mig som för evigt blivit mobbad och nertryckt av mitt hårdaste dömande jag vill nu bli hörd. Hon vill att jag denna gång lyssnar ordentligt utan att ge vika eller fly undan. Så jag står som utanför mig själv (de gånger jag inte sugs in i det pågående skådespelet) och följer dramat som pågår inombords.
Det vore en överdrift att påstå att jag tycker att denna process är intressant. Jag vet dock att jag stundtals kan tycka det och att jag har en liten berättarröst som gärna vill skriva ett skojsigt manus på ämnet ångest, men i skrivandes stund är det inte aktuellt och skrivandet bör nog mer ses som ett ångestdämpande verktyg. Att skriva om det känns mindre ensamt. Och jag är medveten om att jag inte är ensam egentligen. Har bara inte den där vännen som kan möta upp mig där i det djupet just nu, eller så är det måhända så att jag faktiskt vill ta hand om det här jättestora hålet själv.
Det är mäktigt att parallellt med att klustrena får utrymme för kommunikation står jag trygg, tillfreds och i ett jämnt flöde. Jag är medveten om att jag är redo för denna förändring, att jag själv bett om den och att jag kommer att komma ur renare och sannare ur det. Det behövs mycket tystnad, vila och glädjehöjande aktiviteter just nu och det är något jag vill tillgodose i större utsträckning.
Självklart är det så att när jag vistas i somliga offentliga miljöer manifesteras dessa lägre vibrationer inom mig i form av yttre skepnader så som nya utmanande kollegor och barn. Denna gång gick det inte att fly från ansvaret att dem är andra delar av mig. Det är som det är och det får vara så.
Det går alldeles utmärkt att låta gamla övergivna depressionskänslor som blivit till orent badkarsvatten få renas och samtidigt skratta åt det, snorgråt och hysterska fnissanfall gifter sig fint här. Tacksam och glad över att kunna ta emot mig själv. Medkänsla och kärlek till oss alla.
