Bekännelser

Ibland fattar jag nada, zero, pannkaka. Alla goda råd gömde sig åt var sitt håll. Hjärnan fick fri spinn och förmodligen hann jag knappt registrera när jag tappade det. 

När det susar ända ner i tårna och villrådigheten tar över. Det är då jag får upprepa högt för mig själv: 

"andas min vän, stoppa ner fötterna i myllan, titta upp, öppna dig för en annan verklighet än den förvirringen skapat". 

Medan den plötsliga tropiska kvällsbrisen fläktar på mig låter jag alla intryck och utmaningar som människan i mig inte kan greppa få passera. Utan att lägga någon värdering på det som pågår där i den konstruerade verkligheten tillåter jag den bara vara. 

Jag har lärt mig en oerhört avgörande skillnad i mitt förhållningssätt till min mänsklighets varande detta år och det är att acceptera, älska och omfamna allt som är. Det är i mitt här och nu som jag får kontakt igen med det vidunderliga varandet.

I vila behöver våra hjärnor inte förstå. Där behövs ingen kontroll eller svar på vad ska hända här näst. I den zonen får varandet ta överhand, och det är där vi många glömmer bort att hämta hem oss. 

Ja jag bekänner jag springer fortfarande ifrån mig emellanåt. Det är som det är. Gå hem igen. 

Bara en liten torsdagseftermiddagspåminnelse.                          💗🌸💗