Jag skriver ett försoningsbrev

Jag har tänkt på vår relation och jag vill att du ska veta att jag förstår hur övergiven du måste ha upplevt dig vara: under sängen, inlåst på toaletten, efter bestraffningar, skrikandes i försvar.  

Jag är så tacksam för att du under din uppväxt aldrig krympte eller tog på dig en osynlighetsmantel. Trots att du tidigt fick lära dig att parera och läsa av stämningar hemma så tillät du dig fantisera fritt och leka ohämmat. Jag är stolt över dig att du aldrig lät dig kuvas eller stöpas. Gud inom dig och kontakten med rösten var och är mirakler.

Jag är ledsen för att du tog på dig stryk på den vägen, att du byggde upp och lagrade det sagda och gjorda från henne som en del av dig själv i form av konstant kritik och oduglighetskänsla i ditt unga vuxna liv. 

Jag beklagar att du trodde på att du var omöjlig, lat, bekväm, oresonlig, oönskad och icke älskad.

Jag önskar jag hade gått tillbaks till dig där du blev utspridd och kvarlämnad tidigare, att jag hämtat hem dig kärleksfullt men jag visste inte vad kärlek var. Jag tackar dig för ditt tålamod, för att när jag väl kom tillbaks hem så lät du mig ta dig in i min villkorslösa famna, tack till bebisen, till ettåringen, till treårstrotset och upp till en ledsen tonåring. Tack för att ni tror på mig idag och att ni litar till att kärleken helar oss. 

Jag förlåter mig själv för att  pappas död 1998 utlöste lång tid av mörk sorg. Jag är ledsen att jag inte förstod att ta hand om känslorna av att ha blivit övergiven och förkrossad för all tid av hans plötsliga hjärtstopp. 

Jag förlåter att jag lät mitt liv styras av sorgen och att jag tog på mig olika roller som var och en bidrog till ohälsa, vrede, frustration, depression och utmattning. 

Jag förlåter mig för att jag tillät mig bli värderad, dömd och identifierad i den yttre strukturen. Jag förlåter mig för att jag flyttade tillbaks till min hemstad, jag förlåter mig för att jag trodde på att jag kunde reparera min relation med henne genom att spela hennes spel och vara duktiga dottern.

Jag förlåter mig själv för alla de gånger jag brukat våld på mig i mental, fysisk och känslokropp. Jag förlåter mig själv för att jag de senaste åren efter utmattningen överlämnade makt och kontroll till egot trots att jag i hjärtat kände att det inte stämde. Jag är obeskrivligt tacksam att min andliga kropp vaket kallade på min uppmärksamhet genom denna period. 

Jag förlåter mig för att jag under 2014 förbrukade mig, för att jag inte satte kärleksfulla gränser och för att jag in absurdum trodde att mina prestationer skulle ge mig värde och kärlek utanför mig. Jag är samtidigt tacksam för att korthuset rasade och illusionen kraschade.

Jag förlåter mig själv för att jag utsatt mig för sådan enorm press av att varje dag tvinga mig in i något som jag inte vill. 

Jag tackar universum för ljus, för tillit som spreds, som tände upp och tillät min egen inre kraft börja vibrera och stiga i frekvens. 

Jag är tacksam att medveten närvaro fyllde upp mig inifrån och för den fantastiska utveckling  och transformation jag tillåtit genom att aktivt välja i mitt varje nu hållbar varaktigt välmående och glädje. 

Jag är förlåten och jag är fri. Jag älskar mig. Frid