Vem följer du?

Jag hade skrivit ut min uppsägning kort och konsist på ett A4 och andaktigt lagt in pappret i en plastficka. När jag klev in i mötesrummet smärtade mina käkar och jag vispade runt händerna i olika lägen.  

Hon tog emot pappret ögnade igenom det och sköt kvickt tillbaks det med orden: "ta tid på dig", av någon anledning tittade jag upp på henne djupt och länge och andades ut med hjärtat. 

Min inre röst hade hela tiden sagt att jag vill sluta fly. Att jag var på min rätta väg i mina lärdomar i att aktivt öva mig på mina kärleksfulla gränser, att våga stanna kvar hemma i mig själv.

I förvirring och iver att lära sökte jag under våren fortfarande efter rättesnören och bekräftelse utanför mig själv, framförallt efter en tillhörighet som kunde ge mig en annan identitet. 

Jag värderade och dömde fortfarande ut olika livsstilar och modeller, beteendet denna gång var förtäckt med ett andligt uppvaknandet och en övertro på andliga förespråkare. Ja, egot spelade mig som ni hör forfarande ett härligt spratt. 

Parallellt med detta har min personlighet faktiskt transformerats och tillåtit mig komma i djupare kontakt med min innersta kärna och sanning. Min intuition och mitt hjärta har expanderat och håller utrymmet. På grund av denna dissonans ledde det till en härdsmälta. En annan slags utmattning- den andliga var då över mig. 

Det var riktigt skönt att lägga ner alla bollar och att på allvar börja leva. Orden hon sa "ta god tid på dig" resonerade, och det har i praktiken inneburit att jag lär känna mig själv, mitt välmående och min glädje i mitt nu.

Jag utmanar mig själv varje dag, framförallt på mitt jobb i förskoleklass, jag övar mig på de verktyg jag har skaffat mig det senaste året, men frågan jag ställde mig vid tidpunkten runt Spaniensemestern var högst relevant: har jag kul? 

Igår var första gången denna höst som jag avskalat och naket kunde svara ja på denna fråga. Och vad behövdes för att jag skulle kunna landa i det svaret? Det vet jag och det räcker för mig. 

Inspirerad och lustfylld i mig själv står jag nu kvar. 

Tack för att du ville ta del av mina ord och jag vet att även du kommer allt närmare din renaste klang.