Jag har under några års tid lagt mig till med ett beteende baserat på rädslan alltså illusionen om att: skriver jag inte så finns jag inte och skriver jag inte så missar jag något. Grund illusionen kommer från en känslan av utanförskap och känslan av att inte tillhöra. Jag har varit rädd för att missa något om jag inte figurerade där i den skriftspråkliga värld jag byggde upp.
Min persona på sociala medier har de senaste åren levt sitt egna liv. Jag är tacksam för dennes lärdomar och kunskaper som den införskaffat sig; om den virala världen och om de skriftspråkande. Jag är ett självlärt fullblodsproffs om du frågar min personlighet.
Men tillbaks till verkligheten och den jag är just nu. Jag är allt och ingenting. Jag är ett vaket medvetande som lever i en mänsklig kropp. Jag roar mig med att se igenom illusinoerna som pågår parallellt med varandet och jag njuter av att veta att jag har min fria vilja att välja vad jag ska tro på.
I min övertygelse finns det två val; antingen vara kvar i rädslorna eller kliva tillbaks in i den vidunderliga tilliten.
Nyfikenheten och lusten till lärande finner inga gränser jag älskar att utforska i mitt varje nu. Är ödmjuk inför min mänsklighet och dess tolkningar av det som upplevs. Finns inget kvar att krångla över, att skapa drama kring, eller att bli sentimental över. Finns bara en endaste stor omfamnande kärleksfull frihet.
Frid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar